Efter några veckor på arbetet börjar jag nu komma in i skorna. Mycket nytt, mycket att lära.. många långa timmar att sova för att orka. Har just kommit hem från årets första sallo-resa. Kändes något långt för en dagstripp men helt klart värt det. Karfterna återvänder. Hemresan var klart händelserik.Vaknade och kikade mot fönstret, blev något förskräckt när jag inte såg något, bara en ogenomträngliga dimma. Tog mig halvt krypande bort mot fönstret "satan, jag ser inte ens till närmaste stuga, hjärtat hjärtat, du måste vakna! Vi kommer aldrig komma hem idag" Förde fram handen mot rutan, som att jag skulle kunna greppa det ofattbara, döm om min förvåning när det började rinna vattendroppar ner för rutan. "hjärtat, du kan somna om det var bara imma på rutan"
Det blåste och blåste och blåste och vi kom aldrig fram. Tillslut gjorde vi det ändå. Bytte fordon till bil. Krockade nästan med bussen, påriktigt, det var nära, hjärtat i halsgropen och en puls på 290. Vi hade änglavakt
